livetmedendiagnos

Förr när man var med ens kompisar och man satt verkligen och blotta sina liv för varandra. Förutom jag, jag berättade ju inte för dem om mina diagnoser. Gjorde jag rätt eller fel då? Kan man kallas lögnare då? Nu när man tänker på det om det vore ens kompis som gjorde som jag så det skulle kännas fel att den inte berättade det för mig och jag själv satt där och blottade mitt liv. Inte speciellt kul va? För då skulle jag tro att det inte gick att lita på mig eller något kanske.

Det här är faktiskt en bra grej att fundera på tycker jag. Alla som sitter och läser detta, jag säger inte att ni ska berätta något som ni är rädda att berätta om. Men jag säger det att tänk hur du skulle känna i ett sånt tillfälle. För förr eller senare så måste man ju nästan berätta.

Många kan tro att man hittar många hinder i att ha diagnoser, (det har ju alla även dem utan diagnoser så). Men som exempelvis, jag kan gå på fest, jag kan vara med mina kompisar och vad man nu kan göra. Det som jag kan tycka är jobbigt bara i dessa stunder är just att man kanske inte förstår vad alla snackar om. Som jag har ibland svårt att förstå man måste vara jätte tydlig och rak på sak när det gäller mig. Men varför ska det hindra mig från att drick osv? Jag säger bara en sak lev livet som vilken annan människa som helst.

 


Detta vill jag få ut till ALLA. Och tro mig jag tänker inte ge upp förns jag har kommit så pass lång med det tills jag känner mig nöjd eller tills jag dör. Jag vill bara tacka NOVASIS assistans som hjälper mig med detta och sponsrar mig så jag kan hjälpa andra.

Som yngre ser man bara ner på detta. Liksom som vissa av mina kompisar använder ADHD
i sin vardag som en svordom! Det är inte acceptabelt att göra det! Finns juh dem som tar illa
upp. Men iaf många andra ser det som ett stort problem. Liksom som om man vore störd i
huvet bara för att man har diagnoser. Men man är ju inte det så man ska aldrig ta åt sig. bara 
för att man har fått en/flera diagnoser så är man fortfarande samma person!