Panikångestattack!

Panikångestattacker är något som är vanligt iaf för många jag känner och även mig själv!

En panikångestattack kan man få av olika anledningar bla,
Man har haft en svår/smärtsam tid (psykiskt)
Man kan ångra något så starkt
Man "spänner sig" är rastlös och får panik drf
Men även för inget överhuvudtaget!



En kort beskrivning av vad som händer mig när jag får en panikångestattack!
Det svartnar till, jag lägger mig i foster ställning och kan knappt andas.
Jag börjar frysa och spänner in mig så liten som möjligt.
Jag blir aggresiv/ledsen.

Efteråt kommer jag inte ihåg något. Utan dem som är med mig får förklara för mig hur jag "betede mig".
Man blir helt slut körd av 10 minuter med detta. Men det varierar hur länge det kan vara.
Men tänk er något så läskigt då man inte vet vad man gör
Man kan inte kontrollera sig.
Så om man blir arg så står inget ivägen för en!


Om det finns någon som läser detta som vet hur det är att få en panikångestattack så kan du/ni väll skriva och förklara för mig!

mailen är: [email protected]

skriv i rubriken panikångestattack!

Tack på för hand!

"Jag ska ta mitt liv när ni inte längr ser"

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på det bara pga mina diagnoser.
Men vad löser det.
-Hela ens liv är skit, man får inget stöd osv
Vad löser sig om man tar livet av sig då?
Inget blir bara värre. För man gav juh inte alla i ens omgivning en chans.
Man ska bara prata med dem som finns vid en så löser allt sig!

Nog att man har sina svåra/jobbiga stunder. Sök dig till något som du älskar!
Stallet, fotbollsplanen, kompisarna eller vad som! Bara något "eget" ställe där man är glad och så.
Liksom man kan inte alltid ta sig dit! Ta och snacka med någon då.
Många säger att "men ingen fattar" jag sa också det engång itiden! Men jag har insett en grej
Det ända sättet för att bli av med det är att prata ut! Med någon som bara lyssnar!
Ens mamma, pappa, syrra, bror, kompis, psykolog eller vem som!

Jag har än idag tankar om allt detta men jag snackar bara ut då liksom vad ska man annars göra!
Jag har en jag snackar med om allt. Men han kan inte alltid när jag behöver snacka då snackar jag med mamma eller någon! Syrran funkar likabra typ!

Men hoppas alla fattar vad jag vill ha ut med detta!

Diagnoser = svårigheter

Det är så sant som sagt!
Diagnoser = svårigheter!
Det är vad det står för i mina ögon. Om man tänker på det som jag så är det mycket lättare att hantera dem.
Och vad är det för fel på att ha svårigheter? Inget. Då är det absolut inte fel att ha en eller flera diagnoser. Liksom är fan samma sak juh! I dagets samhälle så kan någon gå och säga ex "åh jag fick damp på det" eller "åh jag fick ADHD ryck". Är det moget att säga sånt? Nej det är det absolut inte! Vi som kan ha det ena eler andra tar illa upp fast vi kanske inte visar det liksom. Jag tycker verkligen att alla ska tänka på vad dem säger, i vilka stunder osv likom!
En jämförelse är typ vi säger att någon har mjäll ska vi gå och säga "jävla mjäll barn finns det".
Fa är exakt samma skit!

RSS 2.0