"Jag ska ta mitt liv när ni inte längr ser"
Men vad löser det.
-Hela ens liv är skit, man får inget stöd osv
Vad löser sig om man tar livet av sig då?
Inget blir bara värre. För man gav juh inte alla i ens omgivning en chans.
Man ska bara prata med dem som finns vid en så löser allt sig!
Nog att man har sina svåra/jobbiga stunder. Sök dig till något som du älskar!
Stallet, fotbollsplanen, kompisarna eller vad som! Bara något "eget" ställe där man är glad och så.
Liksom man kan inte alltid ta sig dit! Ta och snacka med någon då.
Många säger att "men ingen fattar" jag sa också det engång itiden! Men jag har insett en grej
Det ända sättet för att bli av med det är att prata ut! Med någon som bara lyssnar!
Ens mamma, pappa, syrra, bror, kompis, psykolog eller vem som!
Jag har än idag tankar om allt detta men jag snackar bara ut då liksom vad ska man annars göra!
Jag har en jag snackar med om allt. Men han kan inte alltid när jag behöver snacka då snackar jag med mamma eller någon! Syrran funkar likabra typ!
Men hoppas alla fattar vad jag vill ha ut med detta!
Jag vill ge bilden av en mammas upplevelse. Karolin blir högljudd, rastlös och oftast agggresiv innan eller när panikångesten kommer smygande. Hon gör ofta tokiga saker, allt bara för att försöka fly ångesten. Att inte tänka sej för innan hör diagnoserna till. Jag kan ibland avleda en ångest attack genom att sysselsätta henne med något positivt, andra skulle kankse kalla det mutor. Annars är det bara att klappa på och prata lugnt. Mycket kroppskontakt för att kroppen ska få andra signaler än bara ångest känslan. Att vara lugn är viktigt då hon ofta uppleverr att hon inte kan andas och därför blir ännu mer upprörd. Man måste ta över ångest känslan och tillföra en annan känsla istället. Karolin vill bara fly känslan och slår, kastar sej bort så därför får jag hålla fast henne. En panikångest attack kan hålla i sej i 1-1½ timme från första känsla tills den är över och hon somnar. Hela kroppen är så slut att hon då kan sova ett helt dygn efter. Första gången trodde jag att hon höll på att dö och jag grät. Nu har vi försökt hitta en annan väg att gå. Jag påverkas givetvis av det som mamma och ofta har jag tänkt att jag skulle vilja bära hennes ångest åt henne, så hon slipper. Vi försöker att se till att jobbiga situationer som kan framkalla en ångest attack inte uppstår. Men eftersom ångesten kan komma av positiv spänning, stress, dålig sömn, tankar och ilska går det ju inte alltid. Att ha någon som ser, finns och står kvar är det viktigaste.
