FRÅGESTUND
Imorgon klockan 18.00 så börjar jag svara på alla frågor :)
Min allra första fråga till dig är... Var du oroad för din framtid? Kände du att du var trygg i att kliva in i tonåren och vuxenvärlden med dina svårigheter som Autism och adhd medför.
Vår son är 10 år och är mycket rädd för sin framtid och han tror att han inte kan bli något.
Har du känt ett bra stöd från dina vuxna som du har runt dig. Vad hade du önskat att dina föräldrar hade gjort för att underlätta för dig i din uppväxt?
Hur funkar relationen till jämnåriga nu som 16-årig? Och har du känt ett bra stöd genom skolåren med lärarna och övriga personer i din omgivning?
Kram Camilla (mamma till en 10-årig pojke med Autism)
Jag kan ge dej ett råd att kräv nedbrutet material, viktigt att få känna att man får anpassade krav MEN att man får krav, tydlioga krav. Belöning direkt i anslutning till uppgift. Din son har jobbat 10ggr mer för att uppnå vad andra gjort. Man behöver inte få godkänt bara man gör sitt bästa. Karolin vet vilka känslor man har och måste mötas med respekt och förståelse för. Hon kommer snart svara. Mvh Therese mamma till 3 barn med funktionshinder.
Aspberger syndrom är oerhört mångfacetterat och alla är olika, men ändå lika!Jag hade aldrig rädsla för vuxenvärlden, men däremot för att vara liten.Jag gick aldrig ihop med jämnåriga utan var bättre med dem som var i mina föräldrars ålder.Det är på sätt och vis lättare att ha handikapp idag med den kunskap som finns idag och som inte existreade på samma sätt för 10-20 år sedan...det var mycket svårt att klara sig utan en stämpel, stämpeln som innebar att man var ett problembarn, en lat person, en rebell eller dum i huvudet!
